att komma till ett land som ghana, som är helt olikt sverige på alla sätt man kan tänka sig, blev en väldigt stor omställning. att jag inte blev helt chockad av hur det faktiskt såg ut och hur människor bodde, kan jag tacka resan till bangladesh vi gjorde på gymnasiet. jag visste lixom redan innan jag åkte lite vad jag gav mig in på, och det är något jag är väldigt glad över. 

 

det är många som har undrat vart jag egentligen jobbade när jag var iväg på min lilla resa och den skolan tänkte jag berätta lite om nu.

 

jag jobbade måndag till fredag på en skola som heter great andoh international school och den drivs bland annat av en svenskt tjej som heter Emelie Kanter. den finansieras framförallt genom sponsorer här i sverige och emelie kämpar varje dag för att få ihop pengar så att skolan ska gå runt plus att alla barn ska kunna få mat i magen. emelie driver skolan tillsammans med en fantastiskt ghanes som heter jaques och tillsammans bildar dom det bästa team man kan tänka sig. de bär så otroligt mycket på sina axlar och om man kunde skulle man vilja hjälpa dom varje dag. 

 

på great andoh finns det barn som bor där på heltid, så skolan är en boarding school men har även utvecklats så de kan ta hand om dagstudenter också. det innebär att det både är ett barnhem och skola. 

 

de barnen som bor på skolan blir som Emelies ungar allihopa, uppåt 75 stycken. att vara morsa åt så många barn tror jag alla förstår innebär ett enormt ansvar. alla ska uppfostras på rätt sätt och de ska alla få den kärlek som de behöver. att räcka till, ja, det kan inte alltid vara lätt. 

 

 

vissa barn är väldigt små när de kommer till great andoh medan andra kan vara betydligt äldre. anledningen till att barnen kommit till emelie är många och de flesta har varit med om saker man inte kan förstå i sin vildaste fantasi. många har blivit lämnade av sina föräldrar och bodde kanske på soptippen eller på gatan innan great andoh tog hand om dom. att världen kan få se ut så kan jag inte för mitt liv förstå. här i sverige klagar vi över småsaker och vi verkar inte förstå vilka problem som finns ute i världen. i ghana är det inte färgen på tapeten som spelar störst roll, här kämpar man för att få ihop pengar så man kan få mat på bordet. och då är det inte oxfilé vi snackar om, utan så man får ihop till varsin portion rice and stew. 

 

historien om skolan och om emelie kan skrivas hur lång som helst, men det mest fantastiska var all glädje som fanns hos barnen och emelie + jaques. trots miljoner motgångar håller de kämparglöden vid liv och ger aldrig upp. det ska dom ha världens största eloge för.