tänkte att jag skulle berätta lite för er om hur jag faktiskt hade det i när jag var iväg, så ni vet vad jag  sysslade med i sex veckor i afrika. att det är ett minne för livet, det är ett som är säkert.

vissa av er har säkert läst det jag gästbloggade på great andohs hemsida, andra har det inte. så vi tar det från början.

 

resan till landvetter är givetvis inte så spännande att läsa om. vinkade av mamma och pappa på flygplatsen för att sedan ta mig mot amsterdam och efter det accra. fick chips på första flyget så jag va nöjd o glad när jag klev av i amsterdam. sedan var det bara dedär med att hitta sin gate. jag lovar er, flygplatsen är galet stor, europas 4:e största för att vara exakt. givetvis går sofie ståhlgren vilse där. men med lite hjälp och vad som känns en evighet är jag tillslut framme. kliver på planet, ett såntdär fint nivet med tv i varje stol o man blir serverad mat ungefär hela tiden. det är inte direkt så man lider.

 

framme i accra möttes jag däremot av kaos. tre plan landar samtidigt och dom har ETT pyttelitet ställe att ta hand om allt folk. och ni förstår, det är inte den smidigaste och mest effektiva personalen som arbetar där heller. så att ta sig från planet till väskorna tog väl tre timmar ungefär. svinvarmt inträngd bland en himla massa människor. lyckligtvis träffade jag en tjej från london som jag kunde prata lite med.

 

när väskan var hämtad kommer en kille och frågar om jag växlat pengar. givetvis säger jag och langar upp alla pengar jag har med mig. då alla inte bär speciella kläder när dom arbetar, antog jag att han jobbade där. det visar sig att han är en tiggare och helt enkelt vill att jag ska ge honom cash. där står han med alla mina pengar + mitt pass som han tagit. man hinner bli rätt så nervös när en främmande människa står med ens pass i handen, men tack o lov får jag tillbaka allt. under tiden jag väntat så har jag även blivit orolig för att ingen ska hämta upp mig, ifall dom redan åkt. vad gör jag då lixom?

 

men som tur är, när jag kommer ut från flygplatsen möts jag upp av emelie, som äger skolan jag jobbat på, och en annan volontärtjej lisa. lika lycklig som jag är o se dom är dom över att se mig, de har ju väntat i över tre timmar.. stackarna. nu är jag alltså äntligen framme och ska vi ska åka hem, då visar det sig att nycklarna är inlåsta i bilen. precis så som jag själv lyckades göra en gång förra sommaren på öland. komiskt! hur som helst så lyckades ett gäng grabbar fixa upp dörren på något sätt, och vi kunde bege oss mot huset.

 

jag har inte fått in alla bilder från resan på datorn än, men det ska fixas. har tänkt att skriva och berätta lite vad jag varit med om, och jag hoppas ni vill följa det. man har fått vara med om både med och motgångar, men ghana är verkligen helt fantastiskt, och det ska jag försöka förmedla till er.