det som slår högst, alla gånger.

 

x ghana 2014.

 

att komma till ett land som ghana, som är helt olikt sverige på alla sätt man kan tänka sig, blev en väldigt stor omställning. att jag inte blev helt chockad av hur det faktiskt såg ut och hur människor bodde, kan jag tacka resan till bangladesh vi gjorde på gymnasiet. jag visste lixom redan innan jag åkte lite vad jag gav mig in på, och det är något jag är väldigt glad över. 

 

det är många som har undrat vart jag egentligen jobbade när jag var iväg på min lilla resa och den skolan tänkte jag berätta lite om nu.

 

jag jobbade måndag till fredag på en skola som heter great andoh international school och den drivs bland annat av en svenskt tjej som heter Emelie Kanter. den finansieras framförallt genom sponsorer här i sverige och emelie kämpar varje dag för att få ihop pengar så att skolan ska gå runt plus att alla barn ska kunna få mat i magen. emelie driver skolan tillsammans med en fantastiskt ghanes som heter jaques och tillsammans bildar dom det bästa team man kan tänka sig. de bär så otroligt mycket på sina axlar och om man kunde skulle man vilja hjälpa dom varje dag. 

 

på great andoh finns det barn som bor där på heltid, så skolan är en boarding school men har även utvecklats så de kan ta hand om dagstudenter också. det innebär att det både är ett barnhem och skola. 

 

de barnen som bor på skolan blir som Emelies ungar allihopa, uppåt 75 stycken. att vara morsa åt så många barn tror jag alla förstår innebär ett enormt ansvar. alla ska uppfostras på rätt sätt och de ska alla få den kärlek som de behöver. att räcka till, ja, det kan inte alltid vara lätt. 

 

 

vissa barn är väldigt små när de kommer till great andoh medan andra kan vara betydligt äldre. anledningen till att barnen kommit till emelie är många och de flesta har varit med om saker man inte kan förstå i sin vildaste fantasi. många har blivit lämnade av sina föräldrar och bodde kanske på soptippen eller på gatan innan great andoh tog hand om dom. att världen kan få se ut så kan jag inte för mitt liv förstå. här i sverige klagar vi över småsaker och vi verkar inte förstå vilka problem som finns ute i världen. i ghana är det inte färgen på tapeten som spelar störst roll, här kämpar man för att få ihop pengar så man kan få mat på bordet. och då är det inte oxfilé vi snackar om, utan så man får ihop till varsin portion rice and stew. 

 

historien om skolan och om emelie kan skrivas hur lång som helst, men det mest fantastiska var all glädje som fanns hos barnen och emelie + jaques. trots miljoner motgångar håller de kämparglöden vid liv och ger aldrig upp. det ska dom ha världens största eloge för. 

min första hela dag i ghana var en söndag. och tydligen så går man till kyrkan på söndagar. så det var bara att ge sig upp på morgonen och bege sig dit. lite halvträdd för att jag skulle behöva göra det varje söndag, tack o lov gick vi bara dit en gång, men det var en upplevelse som heter duga!

 

först och främst, att sitta i en kyrka och lyssna på en präst som snackar på ett språk man inte överhuvudtaget fattar ett ord av, är en upplevelse i sig. att det sedan är helt galen sång och dans, var rätt spännande. alla står upp o sjunger o härjar. faktiskt väldigt roligt, så det var bara att svänga med till musiken.

 

efter ungefär två timmar, där jag inte förstått ett enda ord, kommer det fram två snälla ghaneser som översätter allt. det blev lite lättare att hänga med då, givetvis. efter ett tag börjar det pekas på oss och dom säger att dom vill välkomna oss till församlingen typ. o inte nog med det, dom drar upp oss på scenen och ber oss sjunga en låt. emelie hade förvarnat mig o lisa om dehär innan, så vi hade ju kunnat tänka ut nån bra låt. men icke, så "bä bä vita lamm" fick det bli. och det blev lite av en succé. jajjemen, dom tyckte det va skitfint!

 

när vi kommer ut från kyrkan frågar jaques lisa vad låten egentligen handlade om. jag var glad över att han frågade henne, för hon får till ett svar i stil med "det handlar om att ge och såntdär". hade han frågat mig, hade jag väl sagt som det är, att den handlade om lamm och en lillebror som får strumpor.

 

påväg hem ifrån kyrkan stannade vi på en restaurang och beställde mat. fried rice with chicken. alltså jag dör så gott. alla jag pratat med vet att maten i ghana inte var det bästa jag varit med om, men dehär, helt fantastiskt gott. dehär med maten kommer dock få ett helt egen inlägg, för de finns såååå mycket att säga om den.

 

det första jag slogs av när jag kom till ghana var nog hur varmt det faktiskt var. det är lixom inte solsemestervarmt, utan det är betydligt varmare. jag anlände runt klockan 22 på kvällen och höll på att svettas ihjäl. visst hade jag förstått att det skulle vara varmt, men inte SÅ varmt. och när jag klagade på värmen, fick jag bara svaret "well, its africa, what did you expect?" o man bara, hehe ahjuste, thats true.

 

till alla er som oroat er om vart jag bor och typ trott att jag bor i nått litet skjul någonstans, så nej, det har inte varit så. jag har spenderat sex veckor i ett superfint hus med eget rum, säng, egen toalett osv. GIVETVIS bor inte alla ghaneser så. big no. ytterst få har möjligheten att bo i så bra hus, men jag är väldigt tacksam över att jag fick göra det. det är nämligen så att man är helt enkelt bortskämd och att klara sig utan vissa saker är väldigt svårt, som t.ex. en bra toa. jag fixade sex veckor utan spegel, o jag är en spegelapa här hemma. däremot hade det varit svårare att klara sig utan fläkt eller riktig toalett. dendär fläkten alltså, den är jag evigt tacksam för!

 

 

jag bodde tillsammans med lisa, en mycket trevlig tjej som jag kom väldigt nära. inte för att man direkt hade något val. nä skämt åsido. men jag vet verkligen inte om jag hade fixat det utan henne där, att prata med någon med samma värderingar och tankesätt är guldvärt. man tänker inte alls på samma sätt i ghana som man gör i sverige och man blir ofta så otroligt frustrerad över deras, enligt oss, konstiga resonemang. då behöver man stöttande ord från någon som delas ens åsikter och värderingar. så ett stort tack till lisa för det.

 

men tillbaka till huset, även att huset var fint, så var det inte direkt problemfritt. sängen ramlade ihop, garderobsdörren ramlade ner, köksluckorna föll av, vattnet i köket gick inte att stänga av helt, låset till huset gick sönder osv. men det har sin charm, " it's ghana " lixom.

 

däremot var man inte lika nöjd när det var light off. inga fläktar, inget lyse, ingenting. man fick gå omkring med en mini-ficklampa och leta sig fram överallt. detta kunde vara i en vecka eller tio minuter, man visste aldrig när strömmen skulle komma tillbaka. ni kan ju tänka hur varmt det är att sova i ett hus, utan fläkt, när det kanske har varit runt 50 grader hela dagen. japp, man kan beskriva det som svett,svett,svett. men inte nog med det, ibland funkar inte vattnet heller. då kan man inte diska, spola i toaletten eller duscha. i ungefär en vecka hade vi inget vatten, jomensåatte, man är riktigt fräsch. men det hade väl sin charm det med.

 

och ja till er som undrat, vi hade ödlor och spindlar inne i huset. lisa var en jäkel på att jaga in öldlorna på mitt rum, snäll som hon är. inte så att vi hade det varje dag, men det hände lite då och då. och det var inte direkt det mysigaste jag visste. men även att jag är livrädd för spindlar överlevde jag det med. när man ser alla andra problem som finns i ghana, är det inte spindlar man reflekterar mest över. tro det eller ej.

 

tänkte att jag skulle berätta lite för er om hur jag faktiskt hade det i när jag var iväg, så ni vet vad jag  sysslade med i sex veckor i afrika. att det är ett minne för livet, det är ett som är säkert.

vissa av er har säkert läst det jag gästbloggade på great andohs hemsida, andra har det inte. så vi tar det från början.

 

resan till landvetter är givetvis inte så spännande att läsa om. vinkade av mamma och pappa på flygplatsen för att sedan ta mig mot amsterdam och efter det accra. fick chips på första flyget så jag va nöjd o glad när jag klev av i amsterdam. sedan var det bara dedär med att hitta sin gate. jag lovar er, flygplatsen är galet stor, europas 4:e största för att vara exakt. givetvis går sofie ståhlgren vilse där. men med lite hjälp och vad som känns en evighet är jag tillslut framme. kliver på planet, ett såntdär fint nivet med tv i varje stol o man blir serverad mat ungefär hela tiden. det är inte direkt så man lider.

 

framme i accra möttes jag däremot av kaos. tre plan landar samtidigt och dom har ETT pyttelitet ställe att ta hand om allt folk. och ni förstår, det är inte den smidigaste och mest effektiva personalen som arbetar där heller. så att ta sig från planet till väskorna tog väl tre timmar ungefär. svinvarmt inträngd bland en himla massa människor. lyckligtvis träffade jag en tjej från london som jag kunde prata lite med.

 

när väskan var hämtad kommer en kille och frågar om jag växlat pengar. givetvis säger jag och langar upp alla pengar jag har med mig. då alla inte bär speciella kläder när dom arbetar, antog jag att han jobbade där. det visar sig att han är en tiggare och helt enkelt vill att jag ska ge honom cash. där står han med alla mina pengar + mitt pass som han tagit. man hinner bli rätt så nervös när en främmande människa står med ens pass i handen, men tack o lov får jag tillbaka allt. under tiden jag väntat så har jag även blivit orolig för att ingen ska hämta upp mig, ifall dom redan åkt. vad gör jag då lixom?

 

men som tur är, när jag kommer ut från flygplatsen möts jag upp av emelie, som äger skolan jag jobbat på, och en annan volontärtjej lisa. lika lycklig som jag är o se dom är dom över att se mig, de har ju väntat i över tre timmar.. stackarna. nu är jag alltså äntligen framme och ska vi ska åka hem, då visar det sig att nycklarna är inlåsta i bilen. precis så som jag själv lyckades göra en gång förra sommaren på öland. komiskt! hur som helst så lyckades ett gäng grabbar fixa upp dörren på något sätt, och vi kunde bege oss mot huset.

 

jag har inte fått in alla bilder från resan på datorn än, men det ska fixas. har tänkt att skriva och berätta lite vad jag varit med om, och jag hoppas ni vill följa det. man har fått vara med om både med och motgångar, men ghana är verkligen helt fantastiskt, och det ska jag försöka förmedla till er.

 

 

och så var man här, dagen innan jag ska fara iväg till Ghana. känslorna är i styr, inte för nervös utan lite lagom. packningen går det inte så bra med, packar en sak o sen gör jag något annat i 10 minuter, packar en sak osv. inte så effektivt. min mor är heller inte helnöjd på mig då hela rummet ser ut som ett bombnedslag. men så packar jag, organiserat kaos funkar bäst för mig.

igår lämnade jag ett helt fantastiskt jobb med världens goaste barn och fick med mig teckningar, en nalle och pennor/sudd som barnen i Ghana ska få. mamma har handlat hopprep, ballonger, twistband och såpbubblor, så förhoppningsvis ska jag kunna lämna över lite presenter när jag kommer.

för ja, många undrar va det är jag ska göra i Ghana av alla platser på jorden. JO, såattee, jag ska volontärarbeta i sex veckor på en skola som heter Great Andoh International School i Budumbura. det ska verkligen bli riktigt spännande. har varit sugen på att åka iväg på en liknande resa som när jag var i Bangladesh 2012 och äntligen ska jag göra det.

så nu ska jag vänta på att apoteket öppnar o köpa det sista som behövs, sedan ska alla tekniska prylar fixas och till sist så ska väl packningen bli klar. sedan är jag nog i hamn.